Igår kom jag tillbaks till Melbourne igen. Den här gången efter en helt underbar vecka i de centrala delarna av landet. Det känns dessvärre väldigt tråkigt att det redan är över. Det här är ju i vanliga fall en trevlig stad. Men inte nu, nu känns Melbourne kallt, tråkigt och ensamt. Men jag ska berätta om semestern istället för att gnälla över nuet..

I fredags flög vi till Alice Springs som är en liten håla på omkring 30000 invånare och ligger relativt exakt i mitten av Australien. Norrut är närmsta stad Darwin och söderut Adelaide, båda ungefär 150 mil bort. Åt övriga väderstreck ligger de närmsta städerna ännu längre bort och mellan alla dessa orter finns i princip bara öken. Vi kom fram till flygplatsen vid lunchtid och lyckades därifrån få lift av ett franskt par in till centrum.

Sen visade det sig att platsen där vi skulle hämta vanen som vi bokat låg i utkanten av "staden" så det vart några kilometers vandring med all packing, vilket kanske var vad som behövdes efter flygresan. Trots att allt var bokat i förväg tillkom det en massa extraavgifter väl på plats så vi var en aning irriterade och även lite oroade över att vanen snarare hade storleken av en liten buss mer än en campingvan, men till slut kom vi i alla fall iväg och började känna oss mer positiva till det hela. Vu stannade en stund inne i stan igen och köpte på oss lite saker innan vi började köra mot nationalparken där Uluru och Kata Tjuta ligger ungefär 60 mils körning ifrån Alice Springs.

Första bilden är på Alice Springs huvudgata uppskattningsvis vid 3-tiden en fredageftermiddag. Andra bilden behöver kanske ingen närmre förklaring och tredje bilden visar ungefär hur det såg ut under i princip alla de 30 första milen från Alice Springs, allt man kunde få se förutom väldigt vacker natur var kängrur, kameler, vildhästar och någon bensinstation ungefär var 15:e mil.

Den dagen vart det dock bara ca 10 mils körning eftersom det blev mörkt sen och man bör verkligen undvika att köra i den Australiensiska ödemarken i mörker eftersom djuren kommer ut på vägarna då. Så vi stannade på en lämplig plats utmed vägen och sov där.

Dagen efter gick vi upp tidigt och började köra vidare eftersom vi ville hinna se en del av Uluru redan samma dag. Sakta men säkert övergick naturen mer och mer till att bestå till större del av röd sand men eftersom det regnade extremt mycket även i dessa delar av landet under våren och sommaren här nere (november-januari) så var det faktiskt förvånansvärt grönt för att vara öken och gå under namnet "Red Centre".

Ungefär 6 mil innan vi var framme vid Uluru fick vi syn på den för första gången. Har hört av många att oavsett hut många bilder man har sett av den så kan det aldrig riktigt förbereda en på hur häftig den är på riktigt, och det stämmer verkligen. Dels för att den verkligen är enorm, men enligt mig framför allt för att den verkligen lyser rött väldigt starkt i solskenet. Vi var ju såklart tvugna att stanna och fotografera. Tråkigt nog har ingen av oss den allra vassaste kameran vilket gör att man knappt ens ser stenen på bilderna från det avståndet och ännu mindre lyckas de fånga någon häftig färg, men ni får väl lita på mitt ord helt enkelt (alternativt åka dit och kolla själva).

Efter ytterligare någon knapp timmes körning var vi framme och bestämde oss för att göra vandringen runt hela stenen som är 10,5 kilometer och tog oss ca 3 timmar.

Tråkigt nog kan man ju som vanligt aldrig få en rättvis bild av hur stort allt är när man bara tittar på bilder, men den är jättestor, jag lovar ;-)

Man får inte befinna sig inne i parken över natten så vi vart tvugna att åka tillbaks några mil. På vägen stannade vi och såg solnedgången över stenen vilket är väldigt coolt eftersom den hela tiden skiftar färg beroende på hur solen lyser.

På söndagen gick vi återigen upp supertidigt. Vi åkte tillbaks in i parken för att se soluppgången men blev något försenade, så vi missade den berömda vyn av när stenen bara är en mörk kontur med ett starkt sken runt omkring.

Första bilden är tagen från bilen för att dokumentera misslyckandet att komma i tid, andra bilden är från utsiktsplatsen för soluppgången och tredje bilden är tagen från samma plats men förseställer Kata Tjuta ca 30 kilometer bort som det kommer mer om strax.

Därefter åkte vi till kulturcentret som ligger i närheten för att få veta lite mer historia om platsen och kl 10 gick vid en guidad tur som bara sträckte sig någon dryg kilometer ut med Uluru men som ändå tog runt 1,5 timme pga all information. Tyvärr har mycket historisk fakta om platsen gått förlorad på grund av de vitas massslakter av aboriginer i området som ägde rum långt långt in på 1900-talet men en hel del finns fortfarande bevarat och är verkligen intressant att få ta del av.

På den femte av dessa bilder kan ni om ni tittar noga se ett par människor som valde att inte respektera urinvånarnas önskemål om att man inte ska klättra på Uluru. De är ungefär mitt i bilden och det kan ge en liten uppfattning om hur stort allt är. 348 meter över den omkringliggande marken sträcker sig stenen.

Jag ska väl för övrigt inte döma klättrarna för hårt, vi var verkligen sugna på att göra det vi också men beslöt oss efter mycket om och men för att låta bli.

Istället åkte vi vidare till Kata Tjuta som också är en helt otrolig syn. Den består av 36 olika klippformationer som dock ligger så tätt intill varandra att de har fått ett gemensamt namn (Kata Tjuta betyder många huvuden på urinvånarnas språk). Tilssammans är de betydligt större än Uluru och den högsta av klipporna där är dessutom nästan 200 meter högre så det är verkligen enorma.

Där gjorde gick vi promenaden "Valley of the Winds Walk" som vi båda var överens om att om vi måste välja så var den det häftigaste på hela resan. Promenaden gick in mellan klipporna och på många ställen kände man sig ungefär lika stor som en myra. Vandringen är 7,5 kilometer lång men betydligt tuffare än den runt Uluru eftersom det ingår en hel del "klättring". Dessutom var det den här dagen riktigt varmt även med Australiensiska mått mätt. Någon exakt temperatur fick vi aldrig, de stänger vandringen vid 36 grader så riktigt så varmt var det inte men troligtvis väldigt nära. Så med andra ord var det en liten ansträngning och i början möttte vi många som hade avbrutit och gick tillbaks eftersom de tyckte att det var för jobbigt. Det gick dock alldeles utmärkt för våran del, ett litet träningspass blev det ju helt klart men någon kollaps var vi lyckligtvis aldrig i närheten av och det är jag verkligen glad för för det här var som sagt en av de absolut mest fantastiska platser jag någonsin varit på.

Det här är en plats som ni bara MÅSTE se! Inga bilder i världen kan göra den rättvisa tyvärr, inga ord heller för den delen så jag tänker inte ens försöka beskriva den mer än jag redan gjort.

På vägen därifrån påmindes vi igen om varför man inte ska köra mer än nödvändigt i mörker då vi fick syn på en ny klunga kameler som stod precis utmed vägkanten. Vi stannade även på vägen ut för att få en sista blick av Uluru, kändes lite trist att lämna parken eftersom man med största sannolikhet aldrig kommer komma dit igen. En knapp timmes körning i mörker blev det trots allt den här kvällen och vid ett tillfälle såg vi en jättekamel stå bara någon meter från vägen så sen tog vi det verkligen extremt försiktigt, vi kände bara att vi ville komma en bit på vägen mot Kings Canyon så att vi fick så mycket tid på oss som möjligt där dagen efter. Det är ca 33 mils körning mellan Uluru och Kings Canyon och vi avverkade ungefär 10 av dem på kvällen.

Bjuder även på en bild innifrån vår van, 7 meter lång och ändå för kort säng, tack som fan för det!

Sitter på biblioteket och skriver för att få gratis internet, riktigt trevligt ställe faktiskt och inte alls lika långsam uppkoppling som på donken i Brisbane, däremot håller mitt batteri på att ladda ur så jag måste gå till baks till mitt sunkiga hostel och ladda upp det innan jag kan fortsätta skriva. Dessutom kan det väl vara välbehövligt med en paus både för mig och er nu. Fortsättning kanske dock följer redan innan ni hinner vakna upp och ta er till en dator där hemma.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har sett och hört att folk fortsätter kika in här med jämna mellanrum, kanske är det mitt fel eftersom jag nämnde nåt om att det skulle komma lite sista bilder efter hemkomst. Nu saknar jag totalt lust och motivation för det så ni som vill se bilder ...

Sov på en hård träbänk i natt och det gick väl sådär så förhoppningsvis går det i alla fall att sova en rätt stor del av hemresan. Vi är nu incheckade och har gått igenom säkerhetskontrollen, så nu finns ingen återvändo :(  Drygt 2 timmar kvar i Melb...

Nu är allt det roliga officiellt över, sitter och väntar på bussen till flygplatsen i Sydney och flyger till Melbourne om några timmar och där väntar ju som sagt en natt på flygplatsen. Lite spänning kanske man i alla fall få i form av landningen som...

Ja snart är det dags, tänkte "fira" det med att citera en gammal klassisk låttext om Sverige som träffar ganska mitt i prick för hur jag känner för landet och för att åka dit, ni lär nog känna igen den men det skadar inte att bli påmind om sånt då oc...