Har jobbat 8 av de 9 senaste dagarna så nu är det rätt skönt att ha en ledig dag faktiskt. Gick inte upp förrän halv 10 i morse vilket nog är det längsta jag har legat kvar i sängen på flera månader, det som till slut tvingade upp mig var ett telefonsamtal från en kille på jobbet som undrade om jag kunde jobba några timmar på hans mammas firma imorn. Lite förvånande eftersom jag knappt pratat med snubben innan mer än lite småprat i bilen de två gånger han skjutsat hem mig efter diskjobben. Men jobba är ju precis vad jag vill göra så mycket som möjligt så länge jag befinner mig här så jag tackade ju förstås ja. Har dessutom inte ett enda arbetspass inbokat för framtiden än så länge heller så det var väl säkrast.

Även om arbetspassen kan dyka upp plötsligt så talar nog det mesta för att det blir några lediga dagar den här veckan och då ska jag verkligen försöka ta tag i det där med att hitta farmjobb och sluta vänta på att Charlie hittar något åt oss för det har ju inte gått så bra hittills..

I lördags jobbade jag på en födelsedagsfest som en riktigt snuskigt rik tant i stans finaste område ordnat för sin syster. Kärringen var under större delen av kvällen satan personifierad och gnällde på precis allting, inget var fint nog och framför allt våran supervisor Claire tyckte saker om henne som inte ens lämpar sig i skrift. När gärsterna hade gått hem och vi höll på att plocka undan allt gick tanten upp och tvättade av sig sminket och kom sen ner igen och hade plötsligt ändrat personlighet helt, berättade om hur fantastiskt vi hade skött oss, att maten var helt underbar och insisterade även på att vi fick plocka med oss hur mycket vi ville av den överblivna maten och alkoholen. Så 6 öl fick jag med mig "hem", inte illa alls i ett land där man vanligtvis måste hålla sig till billigt boxvin eftersom det är vad plånboken tillåter. Hade behövt hälla i mig dem redan under vägen hem egentligen eftersom hon som jag fick skjuts hem av var den absolut värsta chauffören jag nånsin åkt med, rädslan när jag satt där var i klass med den jag kände när Nya Kaledonien-snubben kastade en orm mot mig! Inte blev det bättre av att hon berättade om att hon bara var en poäng ifrån att bli av med körkortet heller. (de har nåt poängsystem här nere där man får olika antal poäng för olika förseelser och så blir man av med kortet vid 12 tror jag det är). Hur som helst låg ölen i botten av väskan så jag fick sitta och vara livrädd. Igår kväll blev det däremot ett par för att fira den lediga dagen idag :)

Under helgens 2 arbetspass fick jag även höra att jag var extremt lik Dirk Nowitzki och Patric Rafter. Killarna som sa det öppnade båda med "Du har säkert hört det många gånger, men du är verkligen lik..." Själv visste jag inte hur någon av de två såg ut så det var ju bara att åka hem och googla och tydligen ser jag ut som de här båra herrarna numera:

Undrar om det här med långt hår verkligen är något för mig... Dessutom har jag av ren lathet inte orkat raka mig på över en vecka så det ser hemskt ut, borde kanske ta tag i det idag när jag har tid..

Har lite samvetskval för närvarande. Som jag nämnt tidigare verkar inte de ansvariga för löneutbetalningen på cateringfirman vara helt och hållet nyktra på jobbet alla gånger. 2 gånger har jag ju blivit betald för pass som jag inte ens jobbat, den första gången 69 dollar och den andra gången 58. Båda har ju mer eller mindre varit struntsummor men jag har såklart tackat och tagit emot. Nu har det dock kommit till ett läge då summan börjar kännas lite för stor för att inte säga något. Lönen betalas ut varje fredag men löneperioden sträcker sig från onsdag till onsdag.

I onsdags jobbade jag ju som jag berättade igår till klockan 10 på kvällen vilket gjorde att jag fick rapportera de timmarna först dagen efter när de 437 dollar som jag tjänade för servitörstimmarna från lördag-måndag uppenbarligen redan matats in i deras betalningssystem och sen var väl tanken att de skulle lägga in lönen för i onsdags senare. När tiden för det väl kom så måste de dock ha missat att de redan betalat för helgens pass och betalade alltihop tillsammans igen så nu har jag fått de där 437 två gånger och vet inte riktigt hur jag ska agera härnäst. Det motsvarar ju trots allt omkring 2500 kr och känns kanske som lite för mycket för att tiga om med gott samvete..

Tjänade dessutom några slantar i torsdags genom att hon som checkade in mig här på mitt hostel gjorde bort sig (eller bara ville vara snäll, men det är väl midre troligt kanske :P). När jag förlängde min bokning med 4 nätter så visade det sig nämligen att mitt nattliga pris ligger på 18,90 istället för 21 som det egentligen ska göra. Killen som satt i disken vid tillfället sa "You're on a strange rate" och kliade sig länge och väl i huvet men kunde inte för sitt liv komma på varför och sa även att han hade ju ingen rättighet att ändra på det utan anledning. Jag räknade däremot ut direkt hur det hela hängde ihop men tänkte då inte dela med mig av den vetskapen :) Hur som helst så måste det vara för att jag bokade de första 2 nätterna sen jag kom tillbaks på internet och att man då betalar 10% i förskott vid bokningstillfället. När jag sedan kom hit behövde jag alltså bara betala de 90 kvarvarande procenten, dvs 18,90 per natt och hon som checkade in mig missade ju uppenbarligen att lägga på de där 10 förbetalda procenten på dagspriset i systemet. Sparade alltså 8,40 och det hade mitt samvete inte minsta problem med, men gårdagens lilla extrainkomst känns som sagt värre..

Idag fick jag äntligen sovmorgon igen, välbehövligt. Synd att mitt favoritcafé är stängt på lördagar, hade vart trevligt att äta frukost där igen men får väl hitta på något annat istället. Jag jobbar i alla fall inte förrän ikväll. Ett tag var jag t.o.m inne på att festa lite igår kväll men bestämde mig till slut för att låta bli, det börjar bli bra jävla länge sen nu. Har inte druckit billigt boxvin på flera veckor, jag är verkligen en dålig australiensisk backpacker...

Hallå igen, ber om ursäkt för den lite dåliga uppdateringen på sistone, men det har haft sina orsaker. Tänkte faktiskt att jag skulle skriva igår medans jag åt lunch på mitt tidigare nämnda nya favoritcafé. Men vid 11-tiden ringde de från cateringfirman och jag blev blixtinkallad till diskjobb så det vart liksom inget av varken med lunchen eller bloggandet.

Det är ju en bra bit ut till sunkförorten där stället ligger så jag kom dit vid 1-tiden och hann jobba 5 minuter innan det var lunchrast på ca 45 minuter vilket man lyckligtvis får betalt för och dessutom blir bjuden på maten (som visserligen är långt ifrån någon lyxmåltid, men ändå). Sen jobbade jag till 10 och så tog det ju lika lång tid att ta sig hem. Det jobbet är faktiskt inte alls så hemskt  som det kan låta. Igår fick jag mest torka och ställa undan disken vilket är rätt slappt och han jag jobbade med (man är alltid 2 pers per diskrum nämligen) är en riktigt trevlig prick så tiden flöt på rätt bra. Fick dessutom lite extra underhållning när de 3 ryska tanterna som jobbar i köket blev så osams att de började slåss. Precis vad det handlade om vet jag inte men de är alltid jävligt tjuriga på varandra och igår spårade det ju uppenbarligen ur rätt ordentligt.

Har även jobbat idag och ska göra det imorn också och har förmånen att välja själv både när jag ska komma dit och gå hem. Idag var jag där 07.30 och slutade 15.00 och det lär nog bli något liknande imron, kanske ett par timmar längre.. Sen på lördag och söndag är det servitörsjobb som gäller igen så det är rätt fullt upp närmaste dagarna.

Några nyheter om när jag ska lämna Melbourne har jag fortfarande inte att komma med. Sedan jag kom tillbaks hit har det mesta bara känts trist och omotiverande och det har gjort att jag inte ens har orkat ta tag i att hitta något annat ställe att åka till. Kanske låter ologiskt men så är det i alla fall. Senaste dygnen har det dock börjat kännas bättre och bättre igen. Så det tog ungefär en vecka och det följer väl mitt vanliga mönster ganska väl. Som ni förstår av det jag skrev om jobb framöver blir jag ju alltså åtminstone kvar över helgen också, eller tisdag rättare sagt eftersom jag har bokat hostel tills dess.

Är förresten tillbaks på samma hostel som jag vart tvungen att lämna för några dagar sen igen. 3 dyra nätter fick räcka. Vet inte vad det är som gör att jag dras tillbaks just dit gång på gång, trots att det är rätt sunkigt, det enda coola med stället är ju att de har 3 svenska flaggor upphängda bakom disken i receptionen men det är väl kanske inte värt att bo där bara för den sakens skull.. Får väl fortsätta skylla på att det är för att det ligger precis vid stationen där alla långdistansbussar samt bussarna till flygplatsen går ifrån och att jag trots min apati och slöhet räknar med att lämna stan snart.

Lyckades förresten få tag på boken jag skrev om senast i ljudboksformat i alla fall så nu kan jag ju t.o.m lyssna på den på tåget till jobbet och ändå fortsätta läsa min Stephen King-bok på kvällarna. Perfekt! Får väl ta tillbaks lite av all skit jag kastade över det här landet med anledning av utgivningen av boken i fråga. Kollade närmare på det och insåg att hans böcker trots att de utgivits på mer än 10 språk faktiskt inte har getts ut på engelska än och att när de väl gör det senare i år så är Australien ett av de 4 eller 5 länder den släpps i först. 

Bäst att ge sig ut från biblioteket och vandra "hemåt" i vintermörkret nu. Är man ute för sent (eller för tidigt för den delen) så riskerar man nämligen att frysa ihjäl när man som jag var naiv nog att tro att man skulle till ett varmt land och att polarklädsel därmed kunde lämnas hemma. Nu har de i alla fall lovat varmare väder från och med imorn. Soligt och hela 16 grader påstås det kunna bli mitt på dagarna under en veckas tid framöver. Har fruktansvärt svårt att tro på det men vi får väl se.. Ska försöka att vara lite kvickare med uppdateringar hädanefter. Ha det!

Jobbade nästan 11 timmar igår och somnade runt 2 inatt. Jag ställde klockan på 8 för att kunna gå upp när receptionen öppnar och boka en natt till på samma hostel och planen var att gå raka vägen tillbaks till sängen och sova vidare när det var gjort. Men så blev det verkligen inte, hela stället var uppbokat så det var bara att packa prylarna och dra. Pga av långhelgen som de har här nere var tråkigt nog nästan alla andra ställen helt uppbokade också så jag hamnade till sist på ett ställe som ligger på andra sidan stan som kostar 6 dollar mer per natt och där jag dessutom inte kan checka in förrän kl 1 så nu sitter jag på biblioteket och förbannar precis allting som har med den här stan att göra.

Kl 4 börjar jag jobba igen också, ett jävla bröllop som lär pågå halva natten vilket är de värsta tillställningar som finns att jobba på och som om det inte vore illa nog så gäller samma sak imorn och då är det dessutom LÅNGT utanför stan så jag vet inte hur jag ska komma tillbaks igen eftersom alla tåg har slutat gå när skiten äntligen är över. Det slutar väl med att jag får ta en taxi så att det ekonomiskt går ungefär +/- 0 med det 10 timmar långa arbetspasset.

Fortfarande inga besked om farmjobben så det är väl bara att börja leta efter något annat. En tjej på jobbet lovade att e-maila några nummer till ställen i bushen som hon jobbat på så förhoppningsvis kan väl det ge något kanske.

Fick för övrigt ett nytt resmål att lägga in i kalendern under de närmaste åren. Hade 2 Brasilianskor i mitt rum på det hostel som jag inte kunde va kvar på längre och när jag berättade att min syster varit i Brasilien och tyckte att det var ett av de bästa länderna i världen vart de så överlyckliga att de insisterade på att jag skulle komma dit så att de kunde visa mig runt i deras land så att jag också skulle få samma åsikt. Så de skrev ner alla sina kontaktuppgifter och fick mig i princip att lova att komma och hälsa på dem. Har ju velat åka dit redan sen innan och nu har jag ju 2 ställen att bo gratis på och resesällskap. Dessutom slipper jag ju plugga portugisiska innan. Frågan är ju ändå om det är värt att skjuta upp mina planerade resor till Afrika och Kanada till förmån för det. Får klura lite på det, har ju en stund på mig. Första prioritet är i alla fall att hitta något ställe att ta sig till så att jag kan lämna den här stan bakom mig och förhoppningsvis slippa se den igen tills i slutet av december.

En dag i Melbourne utan något speciellt att göra, bara driva runt på stan. Det är ungefär så mycket vardag som det bara kan bli. Precis vad jag INTE vill ha. Längtar t.o.m till jobbet imorn. Eller mest längtar jag förstås tillbaks till att resa och se nya saker, men bättre att jobba än att inte göra något alls. 

Är fortfarande kvar på samma hostel men bytte däremot rum. Det rum jag sov i de två första nätterna var ett 12-bäddsrum och de 11 personer som jag delade med lyckades med konststycket att ockupera samtliga platser på listan över de 11 tråkigaste personer jag träffat i mitt liv. Det var t.o.m så att det nästan kändes som en rolig utflykt att åka till Jessica och hämta mina arbetskläder igår kväll i jämförelse med att sitta och trycka i rummet. Så istället bokade jag ett 6-bäddsrum vilket ändå bara kostar en dollar mer per natt från och med idag. Hittills har jag bara träffat två av de andra i rummet, ett engelskt par som faktiskt är rätt skojiga men som dessvärre troligtvis checkar ut redan imorn. Funderar på att flytta ut till St. Kilda igen jag med men vet inte om det är värt det eftersom jag förhoppningsvis ändå lämnar stan snart.

Jag fick i alla fall en liten anledning till lycka för några timmar sen. Har ju gått och grämt mig över att jag inte kunnat få tag i nya EP:n från Tysta Mari eftersom den inte gått att ladda ner någonstans och Spotify inte funkar här nere. Kände att jag bara måste ha den där 6-spårs plattan så jag skickade iväg ett mail till dem och fick svar från sångarn blixtsnabbt om vart jag kunde få tag på den :-) Så nu sitter jag och lyssnar igenom den för tredje gången på raken.

När jag ändå är inne på musik så måste jag ju meddela att första singeln från Triviums kommande album också har släppts :-) Kanske lite på gränsen till att vara i tralligaste laget men den har i alla fall en väldigt catchig melodi och duger gott att lyssna sönder sig på fram tills årets mest intressanta albumsläpp sker den 8 augusti.

Och så åter till det där med att få tag i svenska grejer här nere, Tysta Mari-plattan löste det sig ju med till slut. Men det lär det inte göra med nya boken av Mons Kallentoft som jag fick tips om att den skulle ha kommit ut där hemma nu. Minns att jag läst att hans böcker översatts till ganska många språk så jag tänkte att den ska man väl kunna hitta nånstans. Gick till stans största bokaffär och frågade och hon i disken svarade att "It will be out in October, if it's Midwinter Sacrifice you´re looking for?" Eeh, nae va? 4 år sen den kom ut på svenska så den nya lär nog dröja. Fattar inte hur de kan vara så sega med allt här nere..

Nu ska jag försöka hitta på nåt annat. Hörs

Ja, jag gör väl något så oväntat som att fortsätta där jag slutade för ett par timmar sen.. Vid rastplatsen vi sov på den natten fanns även bensinpump och en liten butik så det var en av de mest civiliserade platserna utmed vägarna vi färdades på under veckan.

Som ni ser var vi uppe med tuppen även denna morgon för att kunna ge oss iväg i grynen och fira svenska nationaldagen med att besöka Kings Canyon (och sjunga nationalsången i bilen förstås, skönt litet avbrott från hjärntvättningen med den cd-skiva vi köpte på någon mack i början av resan och sen spelade om och om igen, åtminstone så länge man inte fick in någon radiokanal och det kan jag lova att man fick anmärkningsvärt sällan). Första stoppet blev dock bara några kilometer efter platsen där vi sov för att ta bilder på Mount Connor.

Den här stenen ser man redan på vägen till Uluru och tydligen förekommer det att turister tror att det är Uluru de ser redan då och därför stannar och tar foton i mängder bara för att en halvtimme senare få en första skymt av den "riktiga" stenen och inse att besväret var i onödan. I butiken vid platsen där vi sov kunde man t.o.m köpa vykort med Mt Connor på vilket ju inte kan vara något annat än ren sadism att skicka till folk. Jag var vid Uluru, men du får det här istället, grattis! Funderade ett tag på om det fanns någon jag tyckte om tillräckligt lite för att skicka ett sådant till men konstaterade att det gör det inte, så det här är enda bilden ni får av detta "fake-Uluru".

Strax efteråt svängde vi in på en om möjligt ännu smalare väg. Körfältet var inte mer än ett par decimeter bredare än bilen och några mitträcken var det ju inte heller tal om som ni förstår. Ändå ligger hastighetsbegränsningarna till större delen mellan 100 och 130 vilket inte känns jättetryggt vid möte av en stor långtradare, lyckligtvis förekom det inte så ofta.

Bränder var det gott om utmed vägen, dock var de planerade för att gynna växtlighet av vissa specifika arter samt för att förebygga stora oplanerade bränder.

Så småningom kom vi i alla fall fram till Kings Canyon och konstaterade att det precis som vid Kata Tjuta fanns 2 olika vandringar att välja på, en lång och en kort. Den här gången var vi i så pass god tid att vi tyckte att det fanns tid för att göra båda.

Den korta av dem går nere på botten där det under regnperioderna är en del vatten och det en gång funnits en flod så där förekom en hel del växtlighet

Andra vandringen går upp på toppen och börjar med en ganska ordentlig stigning. Högst upp på klipporna har man 270 meter ner till botten så första biten var återigen en liten ansträngning men lyckligtvis var det inte alls lika varmt som dagen innan så det var inga problem. Anledningen till att jag envisas med att släpa runt på ryggsäcken är dock att man behövde ha med sig stora mängder vatten vilket de av er som sitter inne på de riktigt skarpa hjärnorna säkert redan klurat ut.

Den här bilden visar början av stigningen som inleder den andra vandringen och precis som på alla andra bilder ser det som sagt inte alls lika brant och högt ut som det är egentligen, så återigen får ni väl välja mellan att tro på mitt ord eller att åka dit och se det själva, vilket ni för övrigt borde göra för även den här vandringen var helt fantastisk och förlorar bara med väldigt liten marginal mot Kata Tjuta-vandringen.

Ungefär mitt i vandringen fick man gå ner för några branta trappor och över en bro och innan man klättrade upp på andra sidan igen kunde man ta en liten omväg som ledde ner till ett vattenhål som var en sjukt vacker plats. Dessvärre hade vi oturen att bli ifattkomna av en stor tour-grupp just där som envisades med att stanna så länge att vi inte orkade vänta tills de gick så platsen vart inte alls så rofylld som den hade kunnat vara.

Vart inte mycket bilder alls därifrån eftersom allt folk ändå förstörde naturen, men här är i alla fall en liten del av ett väldigt stort vattenhål.

Sen var det bara att klättra upp igen, på den första av bilderna här nedanför kan man se lite av vattenhålet från ovan. På det två sista så var vi - ifall att någon undrar - inte riktigt så tuffa att vi gick fram och ställde oss precis vid det 200 meter höga stupet och tog kort rakt ner men däremot kändes det precis lagom obehagligt att blicka ner om man låg på mage på klippan.

Sen var det bara ett par kilometer kvar innan den sista av våra 3 vandringar var avslutat. Vi hade väl båda hunnit få lite ont i fötterna vid det här laget men hade med glädje ändå stannat fler dagar och hittat fler ställen att utforska. Det kändes som att vi bara hade börjat och att man bara ville fortsätta med att göra samma sak under betydligt längre tid. Några sista bilder från Kings Canyon kan jag ju ladda upp i alla fall

Sen började vi åka tillbaks mot Alice Springs men körde bara ca 15 mil den kvällen, sen började det bli mörkt och vi tyckte att vi inte ville göra någon mörkerkörning alls den kvällen utan gå och lägga oss riktigt tidigt istället så vi stannade på en rastplats så fort det började skymma där det fanns plats för ganska många bilar, vilket ledde till att det inte blev någon tidig kväll ändå. Först träffade vi nämligen ett franskt par som hade gjort upp en liten lägereld som vi blev inbjudna till att slå oss ner vid. De hade dock ganska ont om ved så den brann ut efter någon timme och då hade det väl egentligen varit precis lagom att återvända till vår lilla bostad men i andra änden av campingplatsen satt ett engelskt pas vid en egen eld och när de såg att våran höll på att slockna kom de över och bjöd över oss alla 4 dit istället. Så småningom anslöt även ett äldre par från Melbourne och ytterligare en man från okänd del av detta land och sen var alla på campingplatsen samlade runt elden, så istället för en tidig kväll vart det den överlägset senaste på hela resan, men det var väldigt trevligt. Åtminstone bortsett från den stund då alla kände att de ville dela med sig av sina berättelser om när de stött på giftormar.. Det pågick lyckligtvis inte så länge så jag kunde ganska snabbt delta i samtalet igen istället för att försöka tänka på annat :-)

Sista dagen regnade det vilket gjorde att vi inte gick runt och utforskade Alice Springs så mycket som vi hade planerat att göra, lite synd förstås men om det nu skulle regna en av dagarna på resan så var ju just tisdagen den som utan tvekan var bäst lämpad för det så man får väl vara rätt nöjd ändå. Vi besökte i alla fall The Flying Doctor Museum vilket var riktigt intressant.

Sen blev det ett besök på en galleria med Aboriginsk konst, inte vanligtvis inom mitt intresseområde kanske men i ett sånt här läge är det ju alltid skoj att se.

En liten kort vandring ute på stadens gator vart det också innan vi delade på en gigantisk pizza och sedan gick tillbaks till parkeringen där vi bodde sista natten.

Första bilden är Alice Springs Anzac-monument. Ett sådant finns i så gott som varje stad i det här landet (i alla fall i de jag varit i hittills så jag antar att det är ett genomgående tema) och är till minne av de Australiensiska och Nya Zeeländska soldater som stupade i första världskriget. Den andra bilden är på Alice Springs äldsta hus som byggdes 1907-1908 (Australien i allmänhet och Alice Springs i synnerhet är ju inte direkt rätt plats att åka till om man är ute efter gammal historia) och har använts både som fängelse och skola.

Morgonen efter det vilket alltså var så sent som igår morse så åkte vi och lämnade tillbaks bilen. Inga problem med försvunna bildelar den här gången utan allt gick bra. Sen fick vi ta en taxi till flygplatsen eftersom det bara går en buss dit om dagen och den passade inte alls för vårt flyg. Chauffören var en gammal tant med det ganska otantiga namnet Chris som berättade för oss hur trevliga vi var men att man skulle akta sig noga för fransmän, italienare och indier samtidigt som hon noga poängterade att hon för den skull inte alls var rasist :-P

Flygturen hem gick också bra, tråkigt nog. För min del hade planet gärna fått va försenat ett par dygn, men nu är det ju som det är och jag har i alla fall hittat ett riktigt trevligt café här i stan där de både har billig frukost, billig lunch där en öl ingår och gott kaffe, och så gratis internet som är åtminstone hyfsat snabbt :-)

Så för att sammanfatta det så har det som sagt varit en riktig kanonsemester som det enda negativa med var att den var lite för kort, men så är det när man inte har så mycket pengar att röra sig med. Och just på tal om pengar så blev det här en del dyrare än vad det hade varit att ta en guidad 3-dagars tour men det råder ändå inget som helst tvivel om att vi gjorde ett bra beslut när vi bestämde oss för att resa runt på egen hand, det var värt varenda cent! Och som jag redan nämnt är detta verkligen ett resmål som jag varmt rekommenderar. Kan nu även kryssa för nummer 3 på den lista som jag fick av Anna över de 10 (eller 11 vart det visst till slut) häftigaste platserna i Australien. Nummer 1 och 2 återstår fortfarande, precis som alla andra, förutom nummer 8 tror jag som var Great Ocean Road. Med andra ord finns det en del kvar att se :-)

Nu har jag helt klart skrivit mer än nog för denna dag så jag får önska er en trevlig dag och så återkommer jag vid ett senare tillfälle.

Igår kom jag tillbaks till Melbourne igen. Den här gången efter en helt underbar vecka i de centrala delarna av landet. Det känns dessvärre väldigt tråkigt att det redan är över. Det här är ju i vanliga fall en trevlig stad. Men inte nu, nu känns Melbourne kallt, tråkigt och ensamt. Men jag ska berätta om semestern istället för att gnälla över nuet..

I fredags flög vi till Alice Springs som är en liten håla på omkring 30000 invånare och ligger relativt exakt i mitten av Australien. Norrut är närmsta stad Darwin och söderut Adelaide, båda ungefär 150 mil bort. Åt övriga väderstreck ligger de närmsta städerna ännu längre bort och mellan alla dessa orter finns i princip bara öken. Vi kom fram till flygplatsen vid lunchtid och lyckades därifrån få lift av ett franskt par in till centrum.

Sen visade det sig att platsen där vi skulle hämta vanen som vi bokat låg i utkanten av "staden" så det vart några kilometers vandring med all packing, vilket kanske var vad som behövdes efter flygresan. Trots att allt var bokat i förväg tillkom det en massa extraavgifter väl på plats så vi var en aning irriterade och även lite oroade över att vanen snarare hade storleken av en liten buss mer än en campingvan, men till slut kom vi i alla fall iväg och började känna oss mer positiva till det hela. Vu stannade en stund inne i stan igen och köpte på oss lite saker innan vi började köra mot nationalparken där Uluru och Kata Tjuta ligger ungefär 60 mils körning ifrån Alice Springs.

Första bilden är på Alice Springs huvudgata uppskattningsvis vid 3-tiden en fredageftermiddag. Andra bilden behöver kanske ingen närmre förklaring och tredje bilden visar ungefär hur det såg ut under i princip alla de 30 första milen från Alice Springs, allt man kunde få se förutom väldigt vacker natur var kängrur, kameler, vildhästar och någon bensinstation ungefär var 15:e mil.

Den dagen vart det dock bara ca 10 mils körning eftersom det blev mörkt sen och man bör verkligen undvika att köra i den Australiensiska ödemarken i mörker eftersom djuren kommer ut på vägarna då. Så vi stannade på en lämplig plats utmed vägen och sov där.

Dagen efter gick vi upp tidigt och började köra vidare eftersom vi ville hinna se en del av Uluru redan samma dag. Sakta men säkert övergick naturen mer och mer till att bestå till större del av röd sand men eftersom det regnade extremt mycket även i dessa delar av landet under våren och sommaren här nere (november-januari) så var det faktiskt förvånansvärt grönt för att vara öken och gå under namnet "Red Centre".

Ungefär 6 mil innan vi var framme vid Uluru fick vi syn på den för första gången. Har hört av många att oavsett hut många bilder man har sett av den så kan det aldrig riktigt förbereda en på hur häftig den är på riktigt, och det stämmer verkligen. Dels för att den verkligen är enorm, men enligt mig framför allt för att den verkligen lyser rött väldigt starkt i solskenet. Vi var ju såklart tvugna att stanna och fotografera. Tråkigt nog har ingen av oss den allra vassaste kameran vilket gör att man knappt ens ser stenen på bilderna från det avståndet och ännu mindre lyckas de fånga någon häftig färg, men ni får väl lita på mitt ord helt enkelt (alternativt åka dit och kolla själva).

Efter ytterligare någon knapp timmes körning var vi framme och bestämde oss för att göra vandringen runt hela stenen som är 10,5 kilometer och tog oss ca 3 timmar.

Tråkigt nog kan man ju som vanligt aldrig få en rättvis bild av hur stort allt är när man bara tittar på bilder, men den är jättestor, jag lovar ;-)

Man får inte befinna sig inne i parken över natten så vi vart tvugna att åka tillbaks några mil. På vägen stannade vi och såg solnedgången över stenen vilket är väldigt coolt eftersom den hela tiden skiftar färg beroende på hur solen lyser.

På söndagen gick vi återigen upp supertidigt. Vi åkte tillbaks in i parken för att se soluppgången men blev något försenade, så vi missade den berömda vyn av när stenen bara är en mörk kontur med ett starkt sken runt omkring.

Första bilden är tagen från bilen för att dokumentera misslyckandet att komma i tid, andra bilden är från utsiktsplatsen för soluppgången och tredje bilden är tagen från samma plats men förseställer Kata Tjuta ca 30 kilometer bort som det kommer mer om strax.

Därefter åkte vi till kulturcentret som ligger i närheten för att få veta lite mer historia om platsen och kl 10 gick vid en guidad tur som bara sträckte sig någon dryg kilometer ut med Uluru men som ändå tog runt 1,5 timme pga all information. Tyvärr har mycket historisk fakta om platsen gått förlorad på grund av de vitas massslakter av aboriginer i området som ägde rum långt långt in på 1900-talet men en hel del finns fortfarande bevarat och är verkligen intressant att få ta del av.

På den femte av dessa bilder kan ni om ni tittar noga se ett par människor som valde att inte respektera urinvånarnas önskemål om att man inte ska klättra på Uluru. De är ungefär mitt i bilden och det kan ge en liten uppfattning om hur stort allt är. 348 meter över den omkringliggande marken sträcker sig stenen.

Jag ska väl för övrigt inte döma klättrarna för hårt, vi var verkligen sugna på att göra det vi också men beslöt oss efter mycket om och men för att låta bli.

Istället åkte vi vidare till Kata Tjuta som också är en helt otrolig syn. Den består av 36 olika klippformationer som dock ligger så tätt intill varandra att de har fått ett gemensamt namn (Kata Tjuta betyder många huvuden på urinvånarnas språk). Tilssammans är de betydligt större än Uluru och den högsta av klipporna där är dessutom nästan 200 meter högre så det är verkligen enorma.

Där gjorde gick vi promenaden "Valley of the Winds Walk" som vi båda var överens om att om vi måste välja så var den det häftigaste på hela resan. Promenaden gick in mellan klipporna och på många ställen kände man sig ungefär lika stor som en myra. Vandringen är 7,5 kilometer lång men betydligt tuffare än den runt Uluru eftersom det ingår en hel del "klättring". Dessutom var det den här dagen riktigt varmt även med Australiensiska mått mätt. Någon exakt temperatur fick vi aldrig, de stänger vandringen vid 36 grader så riktigt så varmt var det inte men troligtvis väldigt nära. Så med andra ord var det en liten ansträngning och i början möttte vi många som hade avbrutit och gick tillbaks eftersom de tyckte att det var för jobbigt. Det gick dock alldeles utmärkt för våran del, ett litet träningspass blev det ju helt klart men någon kollaps var vi lyckligtvis aldrig i närheten av och det är jag verkligen glad för för det här var som sagt en av de absolut mest fantastiska platser jag någonsin varit på.

Det här är en plats som ni bara MÅSTE se! Inga bilder i världen kan göra den rättvisa tyvärr, inga ord heller för den delen så jag tänker inte ens försöka beskriva den mer än jag redan gjort.

På vägen därifrån påmindes vi igen om varför man inte ska köra mer än nödvändigt i mörker då vi fick syn på en ny klunga kameler som stod precis utmed vägkanten. Vi stannade även på vägen ut för att få en sista blick av Uluru, kändes lite trist att lämna parken eftersom man med största sannolikhet aldrig kommer komma dit igen. En knapp timmes körning i mörker blev det trots allt den här kvällen och vid ett tillfälle såg vi en jättekamel stå bara någon meter från vägen så sen tog vi det verkligen extremt försiktigt, vi kände bara att vi ville komma en bit på vägen mot Kings Canyon så att vi fick så mycket tid på oss som möjligt där dagen efter. Det är ca 33 mils körning mellan Uluru och Kings Canyon och vi avverkade ungefär 10 av dem på kvällen.

Bjuder även på en bild innifrån vår van, 7 meter lång och ändå för kort säng, tack som fan för det!

Sitter på biblioteket och skriver för att få gratis internet, riktigt trevligt ställe faktiskt och inte alls lika långsam uppkoppling som på donken i Brisbane, däremot håller mitt batteri på att ladda ur så jag måste gå till baks till mitt sunkiga hostel och ladda upp det innan jag kan fortsätta skriva. Dessutom kan det väl vara välbehövligt med en paus både för mig och er nu. Fortsättning kanske dock följer redan innan ni hinner vakna upp och ta er till en dator där hemma.

En sista uppdatering, egentligdn bara för att jag inte har något annat att ägna de sista internetminuterna jag betalat för åt. Väskan är packad och klar, har aldrig tidigare kunnat stänga den så enkelt, ibland är det t.o.m bra att känna folk som Jessica. (Har lämnat lite saker där som jag inte behöver på ett tag, om det var nån som inte fick ihop det där).

Tidigare nämnda sjukdomar fortsätter tydligen att gå åt rätt håll så det är ju skönt att höra. Övriga positiva nyheter är att jag kan sova en halvtimme längre än jag trodde imorn. Behöver inte befinna mig på flygplatsen förrän 6.30 nämligen. Nu blir det Family Guy och en liten ansträngning för att göra slut på vinboxen vi köpte häromdan, kan ju inte låta nåt gå till spillo. Det är lyckligtvis bara varsitt glas kvar så det ska nog gå att få ner om man kör den gamla goda s.k "Dalton-metoden" (Ledsen att jag ägnar mig åt internhumor, vet att det inte är snällt mot er som inte förstår det och det ska inte upprepas)

Vi hörs igen om en vecka!